Är man gammal om man gråter till filmer?

Jag har en ledig dag i dag. En dag som jag tillägnar filmens, ibland magiska, värld. Jag har av min Gode vän John fått en knippe filmer som han tycker jag borde se för filmhistoriens förståelse. Sagt och gjort, han är ju ändå min vän.

Bland annat såg han till att jag fick se "Hotel Rwanda" som numera är en av mina absoluta favoritfilmer. Men det är inte det som är grejen, inte alls.

Det jag slagits av är min "blödande" sida när jag kollar på film. Allt oftare och flera gånger under en film kan jag finna mig själv gråtandes, tårar som rinner längst kinderna, klumpen i halsen som inte försvinner och flera insikter rikare för varje film. Gör jag fel? Är jag blödig? Är det ett sätt att gråta för andra saker?

Jag vet inte.

Vad jag vet är att jag kanske har lättare nu för tiden att ta åt mig av andras situationer i livet som inte alltid är så bra. Det är ju inte så att jag mår dåligt av det, men det kan kännas konstigt att torka tårarna när jag sitter själv i soffan och det jag är besvärad över visas på film.

I dag hände samma grej, det är därför jag skriver om det. Filmen heter "Imagine That" med Eddie Murphy i huvudrollen. Det handlar om en pappa som inte finns tillgänglig i dotterns liv, tills en snuttefilt får ovanligt stor betydelse. Slutscenen kommer och jag torkar tårarna, igen, och jag undrar vad som är fel på mig.

Men det kanske är så, att jag blivit lite äldre, att jag tycker synd om människor som inte kan ha det bra. Eller?

Är det någon som fattar vad jag menar och förstår vad jag får utstå när jag kollar på film?

Filip